Allt känns så konstigt..
Jag kan inte göra något åt det och de gör mej frustrerad.
Och det är mej det beror på. Tror jag.. Eller?
Allt är så upp och ned! Och jag kan inte göra något åt det!
Skolan är så.. Konstig.. Jag vet varken ut eller in.
 Sitter mest bara och funderar hur detta ska gå.
Det ska bli skönt att fara iväg. Att få vara för sig själv en stund.
 Inte behöva vara på skolan..
Eller  hemma i Rossön heller
för den delen.
 Nu kommer tre veckor som ska spenderas i Örnsköldsvik.
Första veckan blir jag alldeles själv, först var jag skeptisk till detta men nu känns det som en gåva.
Åh, hur ska detta gå..?
Så skönt att Han kommer hem imorrn så jag kan få någon att luta mig emot.. Någon som förstår..
Jag har insett det, vad skulle jag ta mej till utan Farbror?
Efter allt som vi har delat och varit med om så skulle det vara så konstigt att fortsätta mitt liv utan han.
För varje dag som går så blir det allt svårare att leva utan honom.
Även fast vi kan bli riktigt ilsken
eller less på varann så kan vi inte neka till att de är vi två.
Har jag hittat rätt denna gång?
Eller kommer mitt liv ändras om en månad?
Eller kanske en vecka?
Men Farbror, han stannar nog ett tag till..
Det har han noga förklarat för mej.
Honom blir jag inte av med på väldigt  väldigt  länge.
Och det vill jag inte heller...

All American Rejects - Stab My Back
TRUSTcompany - Deeper Into You
Lifehouse - Blind