Då är allt tillbaka till det normala igen.
Idag har jag jobbat kortdag.
Och jag lever, precis som alla jag tar hand om.
Konstigt det där egentligen.

Om jag ska vara helt ärlig är mitt liv en enda röra.
Känns precis som när jag satt i bilen då den voltade, allt bara snurrar runt runt.
Allt är i en salig röra, halvt sönder halvt helt.
Känner att jag passade in där faktiskt, i den voltande bilen.
Tänk om den hade kunnat fortsatt snurra flera varv och när den väl stannade skulle jag veta precis hur jag ska göra med allt runt omkring mig.
Att bilen hade varit som en problemlösare.

De första två dygnen efter olyckan kände jag att va spelade alla dessa små bekymmer för roll?
Huvudsaken var ju att jag levde iaf.
Tänkte för mig själv att allt de där får jag ta hand om sen, nångång.
Tror att nångång är här nu..
Verkligheten har hunnit ifatt mig..

Rycka upp mig och komma igen.
Det är bara så jävla svårt.