Nu är jag äntligen hemma.
Denna helg går knappt att beskriva, lr helgen går bra men denna dag, natten som har varit och igår är fan inte de som hör till det vanliga.

Började iaf med att jag o Seb for från Rörvik runt tolv halv ett.
Allt rullade på och jag var totalt händförd av hur otroligt vackert det är i Norge.
När vi kommer upp på Lifjället tror jag det heter undrar Seb om vi ska stanna, men jag tyckte inte det.
Så kommer den, kurvan.
Förmodligen hade regnet som föll ner frusit och vi fick en sladd.
Och en sladd till, och en till.
Ner med baken på gruset på sidan vägen och sen bar det iväg runt.
Vi voltade.
Jag hann tänka när vi låg upp och ner o alla rutor sprack att om jag klarar det här kommer det va ett mirakel.
Bilen voltade runt och vi hamnade på hjulen igen.
Jag va alldeles stum, Seb frågade flera ggr om det hade gått bra.
Ja, svarade jag.
Helt plötsligt står det en man på Seb sida som försöker öppna hans dörr.
Vilket inte var de lättaste eftersom taket va alldeles nertryckt och en del av huven med.
Seb va alldeles blodig, han hade fått taket i huvudet.
Jag försöker få upp min dörr men den är intryck så jag lyckas inte utan får hoppa ut genom förardörren.
Ut på vägen och visste inte vad jag skulle ta mig till.
Började plocka bildelar som låg överallt. Helt knäpp va jag i huvudet.
En man som heter Terje stannar och skjutsar oss dit det är mottagning på mobilerna.
Jag ringde pappa, hade hoppat ut ut bilen och de blåste och spöregnade minns jag.
Vi for tillbaka till bilen och plockade ut alla grejor. Terje testade att starta bilen som otroligt nog gick igång och körde den till vägkanten.
Medan så hjälpte jag Seb torka bort en massa blod på honom, det bara rann från huvudet.
Vi kom ner till Nordli där vi stannade på sjukstugan tills ambulansen från Gäddede kom.
Dom plockade ut en massa glas ut huvudet på Seb och satte på han stödkrage och la han på en bår.
Själv stod jag som en vålnad och tittade på.
Sen åkte vi hela vägen till Östersund på akuten där vi fick va tills elva igårkväll.
När vi for från Gäddede släppte chocken jag hade haft, det var nog därför jag plockade bildelar och grejer.
Jag grinade så jag skakade i ambulansen.
Nu vet jag precis hur det känns att vara chockad, att inte veta varken ut eller in.
Man är som i en annan värld.
Rädd som fan.
Vi sov hos Sebs morbror.
Jag klarade mig utan några skador.
Blåmärken o lite rivsår efter allt glas men inget värre.
Seb har ont i nacken och såret han har på huvudet och lite i ryggen pågrund av taket.
Kepsen som han hade haft på sig va sönderriven. Och låg framför bilen.


Jag klarade det.
Oskadd. Hört att bilen ser ut som skit. Själv minns jag inte.
Och jag sitter här, utan skador.
Jag har haft otroligt tur.
Har fått en aha-upplevelse.
Man lever fan bara en gång!
Jag kunde lika gärna dött igår, Seb kunde lika gärna dött igår.
Men det hände inte.
Och nu sitter jag här, mer än 24 timmar senare.
Vid datorn, som allt vore normalt.
Men det är det inte, jag är inte som jag va innan.
Jag känner mig alldeles bortkommen, det enda som snurrar i mitt huvud är fjäll och kraschen.
Fönster som går sönder och en massa blod.
Ambulansfärd och oro.

Så ta det fan lugnt när ni kör.
Vi körde runt 80-90.
Och det räckte fullt!
Visst man har bråttom ibland men man vet aldrig!
Jag hade aldrig trott igårmorse att jag skulle hamna på akuten i stan på kvällen.

Nu ska jag ta och försöka sova lite.
Sjukskrev mig, skulle egentligen ha jobbat imorrn men jag är lite skärrad än.